Elvira Sundell, 1906-2000

f. 22.3.1906 i Johannesburg, Syd Afrika, d. 10.1.2000 i Opotiki, Nya Zeeland
f. 22.3.1906 i Johannesburg, Syd Afrika, d. 10.1.2000 i Opotiki, Nya Zeeland

År 1888 beslöt Elvira Sundells far Edward, då 16 år gammal, att tiden var inne för honom att lämna hembyn Vexala, för att söka sin lycka i främmande länder, vilket äldste brodern Erik Johan hade gjort några år tidigare. Edward kom till Pidgeon Bay i New Zealand där han fick sitt första arbete och stannade 6 år på den resan. Han gjorde även flera resor till Australien under denna tid och det var där han blev expert på fårklippning.  Guld- och diamantfyndigheter i Syd Afrika lockade Edward dit.  Där kom han även att träffa Hilda Hermansson från Kvikant i Gamlakarleby.  Han gifte sig med henne år 1905 och deras första barn Elvira föddes även där 1906.

År 1912 återvände Edward med sin familj till Finland.  De slog sig ned i Helsingfors och Elvira började sin skolgång.  Edvard som var expert inom byggnadsbranschen byggde en villa på stranden av Drumsö.  Sommarloven på Drumsö och tiden tillsammans med kusinerna på Runtas i Vexala var trevliga tider för Elvira.

Det kalla nordiska klimatet passade dock inte far Edward längre och han drömde om en egen fårfarm i New Zealand, där han arbetet som ung.

Våren 1917 sålde de gården på Drumsö och började planera den långa resan till New Zealand. Sista sommaren i hemlandet tillbringade de på Runtas i Vexala hos Edwards broder Erik Johan. 

Det var kritiska tider i Finlands historia.  I slutet av augusti kom meddelande om att landets gräns till Sverige skulle stängas den 1 september.  Edwards familj fick bråttom att packa.  De anlände med tåg till Torneå endast någon timme förrän gränsen till Sverige stängdes.  Resan gick vidare genom Sverige och Norge.  I Oslo hade de bokat plats på Bergensfjord för resan över Atlanten.  Båten var tyvärr fylld när de skulle gå ombord, så de fick vänta ytterligare två veckor till nästa segling.  När de äntligen kom iväg fick båten kryssa mellan minfält och ubåtar.  Från New York fortsatte färden med tåg till San Francisco, där de igen fick vänta, denna gång en hel månad.  Under tiden i San Francisco gick Elvira och hennes yngre bror Hugo i skola där. I Honolulu fick de igen vänta några dagar på nästa fartyg som skulle föra dem på sista etappen till deras nya hem.  Hilda skrev år 1959 i ett brev hem till Finland: ”Beslutet att sälja vår gård i Drumsö blev vår undergång.  Eftersom inga pengar fick föras ur landet så måste vi vänta tills efter kriget för att få våra pengar.  Vi hoppades in i det längsta att kursen skulle stabilisera sig och den finska valutan återgå till sitt forna värde.  Därav blev intet.  När vi så småningom fick våra pengar så var de bara en åttonde del av sitt forna värde, så i vårt nya hemland var det bara att bita ihop tänderna och börja om igen.”

Edward var 45 år när han började sitt nya liv i New Zealand. Han köpte 3000 tunnland skogsmark nära Toa Toa och började hugga ned skog för att omvandlas till betesmark.

Elvira beskriver i ett brev till Finland år 1959 föräldrarnas strapatser på följande sätt:

”Efter första världskriget så gav staten ut jord till hemvändande soldater och nybyggare.  Alla trodde på en ljus framtid men därav blev ingenting.  Mycket av jorden där skogen höggs ned uppfyllde inte förväntningarna och när dåliga tider tillstötte måste många helt enkelt lämna sina farmer vind för våg för att aldrig återvända.  Pappa började också på detta sätt och det blev många slitsamma år för föräldrarna.  Han strävade på farmen medan mamma arbetade i staden för att hålla oss barn i skola.  Vi fick vardera två års skolgång (secondary school) och vi var glada att få så pass mycket skolning.  Hugo var läraktig och borde ha fått fortsätta vidare.  Han var alltid nummer ett på sin klass.  Jag var nog helt vanlig, följde med de andra på klassen, men inga särskilda meriter och jag hoppades inga särskilda olater heller.  Men om man får tro mamma så var jag nog ”bärgandis pöllo” ibland.  Hugo for genast till farmen efter slutad skolgång för att hjälpa pappa bygga gärdesgårdar, hugga skog, så gräs och klippa får.  Jag arbetade på ett kontor i tre år förrän också jag for upp till farmen för att hjälpa till att sköta fåren och annat farmarbete som skolgången inte hade preparerat mig för.  Som till exempel att rida och jaga vildsvin.  När kapten Cook landade på Nya Zeeland gav han några vildsvin åt infödingarna. Vildsvinen förökades snabbt och fanns nu vilt överallt i landet.  Om de får smak på unga lamm så är det bara att rida ut till skogs med bössan på axeln”.  Åren gick och Edward utökade fårstammen och avkastningen därav gav en stabil inkomst.  Elviras bror Hugo hade rest till Indien som missionär och där omkom han år 1939 i en bilexplosion.

Farmen på Nya Zeeland
Farmen på Nya Zeeland

Efter Edwards bortgång 31 mars 1955 fortsatte Elvira att tillsammans med sin mor sköta farmen.  Modern  avled den 6 juni 1976 i en ålder av 97 år.  Efter moderns bortgång fortsatte Elvira att sköta familjefarmen ytterligare något år förrän hon sålde den.

Vid moderns bortgång var Elvira 70 år gammal. Hon hade levt hela sitt liv under strävsamma förhållanden. Men hon hade varit en flitig läsare och hade ett ovanligt intresse och en kännedom om länder och folk.  Hon sålde år 1987 huset i Opotiki och köpte en villa på havsstranden i Waiotahi Beach, där hon kunde sitta på balkongen och blicka ut över det blånande Stilla Havet.  Och nu började hon resa och besöka alla de platser hon läst om som ung och som fängslat hennes fantasi.  Hon sökte upp sin födelseplats i Syd Afrika, hon kryssade runt Syd Amerika och Afrika, besökte Galapagos öarna, Alaska, Hawaii, Fjärran Östern, åkte tåg över Kanada och USA samt från St. Petersburg till Berings hav.

 

Elvira Sundell har testamenterat en del av sin egendom till Vexala byaforskare för uppförande av ett hus till minne av henne och hennes far Edward.